Melanokortinsystemet och inflammation

Melanokortinsystemet är ett urgammalt moduleringssystem bestående av fem olika melanokortinreceptorer och en uppsättning naturligt förekommande melanokortinpeptider som binder till och aktiverar dessa receptorer. Melanokortinreceptorerna (MC1R–MC5R) sitter på många olika celltyper och finns i de flesta av kroppens organsystem.

MC1R och MC3R tros vara de viktigaste receptorerna som är involverade i direkta effekter på immunsystemet. Dessa receptorer finns på immunceller och associerade strukturceller och stödceller. När MC1R och MC3R aktiveras ger de direkta antiinflammatoriska effekter, såsom att immuncellerna börjar producera färre inflammationsframkallande molekyler, samtidigt som de stimulerar inflammationslösande effekter, såsom att ställa om celler till inflammationsupprensning eller till reglerande funktioner. Genom dessa dubbla effekter kan målstyrda melanokortinbehandlingar hjälpa immunsystemet att lösa överdriven inflammation.

MC2R har även antiinflammatoriska effekter, men de är indirekta. MC2R finns huvudsakligen i binjurarna. När de stimuleras får de binjurarna att frisätta kortisol, kroppens ”naturliga” steroid – en kraftfull antiinflammatorisk och immunsuppressiv molekyl. Vissa melanokortinpeptider som adrenokortikotropt hormon (ACTH) är potenta MC2R-aktivatorer och kan orsaka betydande problem med säkerhet, biverkningar och tolerabilitet som de har gemensamt med steroidbehandlingar som prednison. SynActs selektiva melanokortinagonister aktiverar inte MC2R och leder inte till att kortisol frisätts.

SynActs teknik – SELEKTIV MELANOKORTINSTIMULERING

SynAct utvecklar selektiva melanokortinterapier för att behandla inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar som kännetecknas av överdriven eller kronisk inflammation. SynActs ledande läkemedelskandidat, AP1189, är en oral selektiv melanokortinagonist som utformats för att stimulera MC1R och MC3R, men inte MC2R, för att bidra till att lösa överdriven inflammation utan steroidbiverkningar och säkerhetsproblem. AP1189 är en partisk agonist som stimulerar MC1R och MC3R genom aktivering av pERK-signalvägen snarare än cAMP-vägen som är den klassiska metoden. cAMP-vägen antas vara ansvarig för viss aktivitet som faller utanför det avsedda målet, såsom hyperpigmentering av huden, vilket undviks med AP1189.